Dagen igår fortsatte att vara framgångsrik. Jag klarade dagen bra trots min promenad utomhus med kryckor.

I köket gick allt lätt och jag råkade tom ta ett par steg utan kryckor. På kvällen såg vi Mästarnas Mästare.

Första 20 min satt jag i soffan och tittade. Det var mer än 5år sedan det inträffade sist. Det är sensation..det är framgång. Idag känner jag i kroppen det jag gjorde igår men det är på en bra nivå..typ som träningsvärk.

Måste testa mina gränser lite nu känner jag även om jag tar det väldigt lugnt.

Till rubriken: Samarbete.

Jag tänker på min egen kropp och min själ(eller vilket ord som passar). En sak som jag även fick från

arbetslivsresurs var meningen: Min kropp och jag är en perfekt enhet.

När jag först hörde meningen sparkade jag bakut. Ha! perfekt enhet jomenvisst..då har du inte träffat min kropp.

Jag kunde inte ta meningen i min mun för det kändes helt fel. Men sen började hjärnkontoret sätta igång på full fart

och jag började med att uttala meningen. Nu började det kännas annorlunda.

Min kropp och jag är en perfekt enhet.

Ja så är det faktiskt! Hehe, min tanke som jag fick var att jag kan inte stänga ute det ena för vi är en enhet.

Ofta har jag skärmat av mig från kroppen när det blir för jobbigt(för ont). Men vi måste samarbeta inte motarbeta varandra. Ibland går det bra ibland inte..men jag har det i baktanken och det hjälper mig framåt.

Tänk ändå allt som jag kan göra. Det är jag tacksam för.

5 minuter.

Ja vad gör 5 minuter. Ännu en lärdom..denna från smärtrehab.

Det är svårt att hitta någon hobby som fungerar praktiskt när mycket i kroppen krånglar.

På rehab sa de att gör bara det 5 minuter om dagen och se om du klarar det.

Hm 5 minuter...inte så lönt tänkte jag först. Vi pratade om handarbete. Arbetsterapeuten berättade att hon själv stickade strumpor och att det tog typ 6 månader att göra. Men hallå så kan inte jag göra. Jag vill  till göra det klart på en gång. På skånska kallas det hied. Haha ivrig, ha bråttom betyder det ungefär. Sån är jag...men jag har jobbat på det också. Så jag tänkte jag måste prova. Jag letade upp virkböcker på nätet som jag sen beställde på biblioteket. Amigurumi - det kommer från Japan och betyder typ "uppstoppad mjukis figur".

Jag fastnade för en liten prinsesstårta och började 5 min varje dag. Det gick fint , det började ganska snart blir resultat då figurerna inte är så stora. (efterhand blev det mer än 5 min.)

.  

I somras blev jag virktokig och jag glömde helt bort 5min "reglen" . Virkade säkert 1 timme per dag. Ja då kom det som ett brev på posten. Inflammation i handlederna. Fick stöd till bägge händerna och jag hade så ont att jag inte ens kunde bläddra blad i en bok och ännu mindre laga mat. Puh...efter hand blev det bättre så jag kunde läsa och laga enkel mat igen, men skala typ morötter och lyfta kastruller funkade inte.

Jag blev väldigt frustrerad..jag hade hittat en hobby jag kunde ligga och göra men nu hade jag sumpat den för en tid. Sedan sommaren har jag provat virka en gång men det fungerade inte.

Men nu ska jag prova mitt eget 5 minuters mål och skriva det här så jag kan följa mina egna resultat.

Framgång är att göra det du säger att du ska göra.

Jag ska virka 5minuter varje dag denna veckan och börja idag.

Vad är egentligen framgång?  I höstas gick jag på arbetslivsresurs som var en del i den plan som jag gjort upp på smärtrehab med F-kassan och AF . På denna "kurs" pratades det om vad framgång var.# Framgång Är att du gör vad du

säger att du ska göra. #  Ja så enkelt är det. Hehe eller inte så enkelt..tog ett tag att smälta in det där men jag använder mig faktiskt av det i min vardag. Inte medvetet alla gånger men det finns där.

Sista veckorna på kursen var min kropp så dålig att vi fick ha våra samtal över skype. Min "mentor" där var väldigt inkännande och vi hade givande samtal på min nivå. Varje vecka kom vi överens om en sak jag skulle göra utifrån vart våra samtal hade fört oss.(Grundtanken är ju att att jobba mot att få en arbetsprövningsplats).

Här hemma nu pratar jag inom mig tex. Idag ska jag laga maten helt själv, idag ska jag tömma diskmaskinen.

Det låter förstås lite konstigt men när man sedan gjort det man sagt man skulle göra då blir man nöjd. Man känner framgång hehe.

Det är lite som att sätta upp små delmål varje dag utifrån sina egna förmågor. Så ser jag det. Jag kan ju inte jämföra mig med någon annan för då är jag ju direkt misslyckad. En riktigt dålig dag kan man ändå vara framgångsrik om man sätter målen rätt.

Idag har jag varit väldigt framgångsrik hahaha.

Snart 5 veckor sedan operation och min gångsträcka är inte så lång. Mitt mål som jag haft i sikte sedan dag 1 när jag kom hem är att gå runt vårt och grannarnas hus. Det blir nog ca 200m. Det gjorde jag idag!

Jag kan fortfarande fungera att ligga här och skriva..jag är inte helt förstörd...jag är lycklig!

Visst resten av dagen blir det soffläge men nu lever jag på min lilla promenad.

Sakta men säkert framåt..steg för steg.

Idag får jag skratt-gråta åt mig själv. Igår kände jag mig såå bra och vad gör jag då?

Mycket mer än vad jag skulle hehe. Dagen igår gjorde jag mer än vad jag gjort på många år. Bara för jag är opererad

nu tror jag helt plötsligt att jag kan klara allt med glans.

Skrev långt inlägg här igår, ringde viktigt samtal som gick bra, tömde diskmaskinen, körde maskin tvätt , tömde torktumlaren. Nu hade det vara lagom att sluta och fixa middag sen på kvällen men inte då. Byter lakan i sängarna och tvättar dem, torktumlar och viker sedan ihop dem och kör rullator och lägger i skåpet. Dessa moment brukar jag ta en sak varje dag. Byta lakan brukar min man göra. Var har jag min hjärna kan man undra.

Dessutom kommer sönerna hem och är vrålhungriga efter fiskgratäng iskolan. Då fixar jag hamburgare till en och korv med bröd till den andra. Sedan laga middag. Nu började det kännas lite trötthet men jag kände mig som en kung hehe.

Jag förundrades och gladdes åt vad jag hade gjort under dagen.

Idag är jag inte lika glad kan jag säga.  Bäckenet är hyfsat så det är jag glad åt men fingrar och handleder är värre.

Att gå med kryckor är inget hit om jag säger så...men idag kommer som tur är snälla Mamma och hjälper till.

Så jag kan lugnt ligga på soffan idag och lida.

Nu börjar det kännas bättre och bättre i opererade sidan. Känns som det är musklerna nu runtom som ska tränas upp.

Benet känns så stabilt, inga konstiga låsningar och hugg i ljumske/höft. Det luktar framgång hehe.
Fast jag har fortfarande inte kunnat tagit många steg utomhus. Tar en runda i vår lilla trädgård för att få luft..jag längtar ut. Räcker med att gå en runda i huset så måste jag vila. De små träningsövningarna i sängen känns annorlunda

de också, lättare ,stabilare och mer ork. Tänk om jag ska kunna göra "riktiga" träningsövningar framöver.

Det känns som ett mirakel. Vilket får mig att tänka på fortsättningen på min operations historia.

Operation del2:

Hamnade på sal rum 33. Blev erbjuden kaffe och bulle. Ja tack! Oj vad hungrig jag var.

Frågades igen om mer smärtlindring men jag hade inte ont alls. Var uppe och kissade och gick några steg i rummet.

Ställde mig sedan vid sängen för att borsta ut mitt hår som jag haft i fläta under op. Då kommer Sturesson in och berättar att allt gått bra. Jag hade en kort bäcken led  så han fick sätta 2st 7mm och 1st 4mm titanspikar/skruvar. Sedan var det sköterska igen som kopplade antibiotika till min "kanyl"

och jag började ringa runt till underbara Mannen, minsta sonen som var hemma från skolan och Mamma.

Mannen fick jag tag på sist eftersom han jobbade men när vi pratade började det göra riktigt ont där "kanylen" satt och sen i hela handen och armen..riktigt ont. Jag fick avsluta samtalet och mitt första och enda pling i klockan på personalen. De kom och tittade men sa att antibiotikan kunde göra lite ont , bränna i kärlen, men det var snart slut så det skulle sitta kvar tiden ut. Aj aj aj...jag visste knappt var jag skulle ta vägen..satt och tittade på droppet att det skulle ta slut. Äntligen slut...men det gjorde bara mer och mer ont. Sköterskan kom nu in och hon tog bort droppet också eftersom jag åt och drack bra. Nu lugnade det sig puh..

När kvällssköterskan kom in och skulle koppla in ny antibiotika såg hon hur ont det gjorde och tog ut den direkt.

Du har så smala kärl så "kanylen" var för tjock. Hon hämtade en som var hälften så tjock och satte den i andra handen. Nu kändes det bättre...det brände och gjorde lite ont men inte i närheten av tidigare. Till saken hör att jag än idag har en stor jätteöm knuta där första droppet satt. Denna sköterska var iallafall toppen och hon berättade om Sturesson att han var verligen duktig. Som hon uttryckte det " One of a kind". Det är bara att hålla med!

Kvällsmat och sen kvälls macka och varmchoklad. Jag bara låg där och blev uppassad. Lyxigt!

Jag låg ensam på min 2-sal och det var skönt. 20.45 började en Champions leauge match som gick på tv 6 som jag hade tänkt titta på. Jag orkade första halvlek sen 21.30 sa jag godnatt till sköterskan tog en insomningstablett och satte in öronproppar.(Glömde säga att vid 20.00 var det dags att ta mer smärtstillande, jag sa jag har ju inte ont, har de lagt någon bedövning som sen släpper eller? Jo en lokalbedövning var också lagd den skulle släppa i natt så jag skulle absolut ta morfin och 2 alvedon. )

Nattpersonalalen hejade jag på först på morgonen, jag var uppe en gång på toa men annars sov/slumrade jag hela natten. 06.30 vaknade jag och nattpersonalen kom in och hälsade att de tittat till mig under natten när jag sov.

Vilken trevlig personal! Paus...fortsättning följer

Jaha 4 veckor har gått sedan min första steloperation. Känns väldigt konstigt...4 veckor...otroligt.

Om 2 veckor ska jag till Ängelholm igen för besiktning hehe. Nu börjar det kännas annorlunda i kroppen.

Inte samma slags smärta som tidigare...så just nu klarar jag mig utan morfin igen. Har bara 3 tabletter kvar

så jag hoppas det fortsätter så här. Nu ska jag ta det lugnt och försöka att inte överbelasta. Igår blev det ny upplevelse

att musklerna blev "trötta" efter min matlagning. Har hjälp med all framdukning och tunga moment men glad att jag

nu klarar att stå/sitta iköket en stund. Man känner sig lite till nytta även om det känns svårt att lämna bordet när det är färdig ätit. 

Psykiskt jobbigt på lite andra fronter just nu också. Ett problem med äldsta sonen och ett med yngsta.

Jag känner att min hjärn kapacitet inte är stor för tillfället. Efter jag skrivit ett inlägg här är jag slut i huvudet.

Extra problem ger ännu mer trötthet och nu är mentalavslappning min räddning.

Tänkte se om jag orkar berätta om min operationsdag innan den försvinner ur minnet helt.

OperationsDag:

Upp och duscha i descutan. Drack vatten fram till 8.00 8.00 2 glas äpplejuice. Fixade i köket och såg till att äldsta

sonen och översovande kompis kom iväg till skolan. (Bortafotbollsresa kvällen innan så de var väldigt trötta).

8.45: Mina snälla svärföräldrar kommer med sin bil och vi tittar runt på våra blommor i trädgården innan resan till

Ängelholm påbörjas. Jag kör bilen upp med ryggbälte och kudde. (svärfar som ska köra hem är över 80 år så han är glad att jag kör upp).

Vi tar farväl på parkeringen och nu börjar ny resa känns det som. Ser alla otroligt fina magnolior runt sjukhusområdet som står i full knopp. Har min ryggsäck på ryggen då jag inte kan bära på en vanlig väska.

Anmäler mig i receptionen och väntar i väntrummet. Kl 10 skulle jag vara där och jag är 10 min tidig. Skönt.

Jag skulle gärna vilja lägga mig ner nu men båda sofforna är upptagna så det blir att stå och små gå.

Tiden går och ingen kommer och ropar på mig. Jag börjar bli riktigt trött och få ont men ingen kommer förbi och jag orkar inte springa(gå) efter någon. Plötsligt 10.40 kommen någon in och frågar vem jag ska till. Jag ska på operation. Oj oj oj då har det blivit fel de har missat dig helt.

Men nu blev jag ordentligt omhändertagen. In i ett rum och fick namn band och lite papper.Sedan vandring till dagoperation-lämna papper och direkt in till ett bås där jag fick klä om och låsa in mina saker.

Jag satte mig på sängen och den var varm....

Precis då kommer 2 sköterskor och säger till mig att hoppa under täcket så jag ska bli varm. Haha så skönt.

Uppvärmt täcke! Toppen!

De kom även med en startdos tabletter och frågade när jag hade ätit och druckit.

Startdos: 3 alvedon, 1 morfin, 1 typ Ipren, 1 mot illamående. Det var frukosten det hehe.

Sedan var det att vänta, jag var så trött nu så jag la mig och vilade på magen som jag alltid gör.

Sturesson kommer in och skulle rita vilken sida som skulle opereras. Vid blockaden bestämde jag vänster, men sedan dess har jag haft väldiga problem med höger så eftersom jag ändrat sida skulle Sturesson själv rita.

Sedan var det en kort väntan, kissa och sen rullades jag iväg till förrummet till operation.

Där frågades de om allergier och narkoserfarenhet. "Kanyl" sattes i vänsterhand , elektroder fästes på kroppen.

Sedan fick jag gå in till operationsbordet. Trodde nog de skulle berätta lite om proceduren men jag fick lägga mig på rygg, de skulle vända på mig sedan när jag var sövd berättade dem. Dropp sattes in och någon berättade att de sprutade in lugnande i droppet sedan kom masken fram och jag fick börja andas. Haha jag låg där och tänkte att jag trodde den skulle verka direkt men jag hann räkna till 3-4 inandningar. Nu var jag väck!

Vaknade sedan på uppvak. Då stod flera runt mig och frågade hur jag mådde om jag hade ont om jag mådde illa.

Nej allt känns bra. 

Hur kan detta gå till tänkte jag, när ska den hemska smärtan komma? Ingen smärta kom, men jag började hosta.

Hosta och hosta. De  kom med vatten. Men hostan bara fortsatte. Jag förklarade att jag hade bricanyl i min väska som nog kunde hjälpa.( jag har överaktiva luftrör och reagerar med typ lindrig astma för bla pollen, damm, rök etc.Tar flutide diskus, nässpray och tabletter + bricanyl vid behov).

Puh det hjälpte direkt, nu kunde jag koppla av. Spännande tycker jag som inte alls är van vis sjukhusmiljö att kolla in apparaturen man är kopplad till med pulsmätare och hjärtövervakning.

Blev erbjuden proviva i alla de smaker. Nypon gillar jag. Åh vad gott det var.

Blev frågad igen om smärta och illamående. Jag mådde prima.

Vad var klockan? Klockan 12.00 kom jag till förrummet till operation. Nu var klockan 14,40. Typ 14.10 vaknade jag på uppvak. Nu var det iväg till sal. Paus fortsättning följer......

Oj vad man blir effektiv när man inte har så många steg att ge på. Haha min son skrattade åt mig när jag sittandes på toa samtitigt tog på pyjamas byxor och borstade tänderna. Det kallar jag effiktivitet hehe. Jag måste ge mig själv lite att skratta åt för det är lite tungt just nu. Innan operationen kunde jag en bra dag ut och gå 15-20 minuter på en promenad. Detta var vad jag tog min ork åt förrutom att laga mat och tvätta. Det ger mig så oerhört att få promenera.

Jag älskar att ut och gå, har alltid gjort. Redan som 13-åring då jag även tränade fotboll och joggade typ varje dag så var jag också ute och gick mycket.
Ungefär de senaste 2 åren är när jag kunnat gå igen lite smått, först 5min sedan ökat på. Innan dess var det inga promenader alls. Nu saknar jag de där promenaderna fruktansvärt. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan

jag kan ta mig ut igen. Jag vet att det inte gått så lång tid efter operation och jag vet att jag  måste ha tålamod men men....just nu är det lite tungt. Därför har jag inte skrivit här på bloggen för jag känner mig tung inombords. Jag brukar kunna vara positiv och utåt här hemma tror jag inte de märker någon skillnad men inombords känns det segt.

Vet att detta är en lååång rehabilitering och redan nu när jag skriver börjar jag känna mig bättre, klart det måste ta tid, klart tålamodet tryter ibland men jag kommer tillbaks ganska fort känns det nu hehe.

Tillbaks till effiktivitet. Tiden då jag inte hade många steg att ta inomhus gjode mig effektiv. Det gick liksom inte att gå tillbaks och hämta saker man hade glömt. Likadant att allt ska gå fort (fast det är väl lite som jag är i grunden), ska jag skala potatis får det gå undan. Jag klarar inte att stå eller sitt/stå på ståstol någon längre stund, så det får gå i rasandes fart hehe. Sen funderar jag ibland på hur jag skulle hantera livet om jag inte gått igenom det jag gjort. Jag hade nog bara rusat på..kanske gått i väggen hehe. Nu har jag lärt mig tålamod som jag hoppas kan finnas kvar även om jag senare kan gå och stå mer.

Måste också berätta att jag aldrig kännt mig som något offer. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker den mentala utveckling jag gjort väger tungt. Jag vill göra det bästa av de förutsättningar jag har. 

Sen är det ändå tungt och jobbigt  många dagar men det är ju så mitt liv ser ut just nu. Vad kan jag göra idag som tar mig framåt fast det är tungt. Mina avslappningsband är ett exempel .Jag använder de så gott som dagligen. Njuta av blommorna i trädgården. Tänk att jag kan ligga här och skriva..det är också en vinst. Jag försöker tänka på det jag kan göra och njuta av det. Skulle jag tänka på allt jag inte kan göra och hur många andra lever och kan leva sina liv ...då skulle jag nog gå under. Jag vet faktiskt inte hur jag fungerar, jag är absolut inte avundsjuk på andra som kan göra de här sakerna, jag glädjs med dem och jag hoppas att de uppskattar vad de kan göra. De har kanske andra svårigheter som inte syns utåt. Man vet egentligen aldrig vad andra människor gått igenom eller vad de står i, därför är det viktigt att vara ödmjuk i möten med andra människor. Haha vad det lät klokt men inte alltid så lätt att tänka på.

Nu känns det lite lättare, jag orkar kämpa vidare dag för dag..det får ta den tid det tar.