Två morfinfria dagar var härligt. Visst hade jag ont men helt överkomligt. Hur ska man stoppa sig själv när det plötsligt känns bättre. Tyckte inte jag gjorde så mycket mer än andra dagar men blev kanske några fler steg med kryckorna. Man "flyger" lättare upp ur soffan för att hämta vatten man vandrar runt i huset och ute i trädgården lite extra. Sedan var det en helkväll med fotboll på tv. För att kunna se riktigt bra från soffan behöver jag ligga på opererade sidan. Vilket jag iofs har gjort små stunder redan från dag 1. Morgonen efter operation låg jag på opererade sidan och läste bok när sköterskan kom in. Jag frågade om det var ok att ligga så, tänkte om jag skadade det på något sätt. Hon började skratta...ja den frågan har jag aldrig fått förrut, man brukar inte vilja ligga på den sidan man är opererad.
I alla fall så låg jag och såg tv 2x45min på opererade sidan. Har legat så förrut vid matcher men i förrgår blev det inte så bra. Jag fick som kramp i höger skinka , strålade ut i foten och kändes riktigt obehagligt i hela benet.

Utstrålningar hade jag dagligen innan operation, men detta var första gången efter op.

Natten blev inte så rolig och sen fick det bli morfin igen igår.

Nu måste jag tänka förståndigt...ta det lugnt!  Och idag är det inga problem att ta det lugnt, jag har Mamma service.

Hon hjälper till med mat och städ och att passa upp mig hehe. Fast att bli uppassad är det värsta jag vet. Jag har aldrig gillat det. Vill och kan själv!

En liten kryckhistoria: Dagen som jag mådde så bra på solade jag lite i trädgården. Jag skulle lägga in mina byxor i huset och hoppsan så står jag inne i huset utan kryckor. Hahaha jag här..kryckorna därute... bara 2 steg ut till kryckorna men jag blev ganska paff och full i skratt. 

Mitt minne är inte det bästa och nu börjar snart operationsminnena suddas ut...man har annat man tänker på nu.

Tänkte att jag för min egen komihåg ska beskriva hur jag upplevde operationsproccesen och hur det gick till.

Även om jag vet att nästa gång säkert blir annorlunda. Känns bra att få ut mina upplevelser..jag har tidigare hållt allt inom mig men nu ska det ut...lite i taget .. steg för steg...det mår jag bättre av. Genom att skriva så bearbetar jag mina egna känslor som jag egentligen inte vet riktigt var jag har. När jag lär känna mig själv bättre och bättre blir det mycket lättare att sätta gränser och tala om vad jag behöver och vill. Hemmalivet har blivit harmoniskt och nu sitter vi och drömmer om att vi nästa år kanske ska kunna åka på semester vilket vi inte kunnat på många år.

Vi drömmer om att gå en skogsprommenad, att gå på bio, att cykla en runda. Tänk om jag kan gå och cykla igen och sitta. Jag drömmer och det är lätt att drömma nu när det känns så rätt i den opererade bäckenleden. Jag kunde klippa tånagel igårutan att få kramp i ljumsken, jag kan liggandes på sidan lyfta ben-knä uppåt utan låsning och kramp. Det är framgång på gång...underbart!

Operationsminnen kommer en annan gång. Nu är det lite kryckgång till toalett och sedan en sväng i trädgården...måste få lite härlig vårluft.

Igår var första dagen utan morfin och jag känner mig upplyft. Hoppas på samma utgång idag.

Frågan är hur ont får det göra? Det är klart helt individuellt och jag har många dagar tänkt idag

måste jag sluta med morfinet. Men när illamåendekänslan kommer och jag inte fungerar alls då tar jag.

Jag har vädigt svårt att berätta att jag har ont, det tar liksom emot ihela kroppen att bara säga det.

Jag tänker vad gagnar det att jag berättar att jag har ont? Det blir bara tråkigt känner jag.

Jag gick på smärtrehab för snart 2 år sedan och där fick jag bl.a lära mig det här att ta ansvar för min egen

smärta. Säga ifrån om jag behöver en kudde, säga till att jag behöver gå ifrån och vila osv.

Då behöver jag inte säga åh vad jag har ont där och där(hehe även om man ibland behöver häva det ur sig).

På hemmafronten har det blivit ännu bättre än tidigare när jag lärt mig säga lugnt och sansat hur det förhåller sig.

Svårt att ge något riktigt bra exempel men med ungdomarna här ihuset lyssnar de betydligt bättre på ett lugnt sakligt utlägg än på något gnälligt tjatigt. Inte alltid lätt när man har ont så man håller på att gå ibitar, men ibland lyckas man och ibland inte. Jag har iallafall tanken att jag ska göra det och det blir fler och fler rätt efterhand man övar.

Morfinfri solig dag. Skulle bett barnen ta ut vilstolen iträdgården innan skolan men jag kan kanske själv hehe.

Det är en av mina goda och dåliga sidor:  KAN SJÄLV! Som en trilsken 3-åring.

Det är vad min man och jag smågnabbar om:

Jag: Jag fixar disken gå du och gör något annat som du behöver.

Mannen: Nej jag fixar disken så kan du vila.

Ibland behöver jag verkligen vila och då ger jag mig direkt, ibland känner jag att jag klarar det även om det blir konsekvenser och då blir det mothugg(hehe i vänlig ton) . Vi är inte mycket för att bråka och det är verkligen

skönt.

Min man gör ju så otroligt mycket här i hemmet som jag inte alls klarar av så när jag väl kan göra något

vill jag ju självklart göra det.

Men då tänker han att jag ska vila så jag kan orka prata och vara med på kvällen istället. Ja innan jag kom på att det var så...tänk om alla sagt vad de menar egentligen(inklusive mig själv) Vi är inga tankeläsare och på Smärtrehab

lärde jag mig ordet tankefällor. Man tror ofta att någon tänker så och så....men är det verkligen sant?

Bra att ha i bakhuvudet när man bedömmer situationer.

Nu ska jag passa på att duscha när jag har lite ork över. Hoppas på en solig morfinfri dag.

Steloperationen har öppnat många nya dörrar till min resan framåt. Till nya dörrar behövs nycklar.

Vi har alla möjligheter i världen att öppna många dörrar i våra liv.

Ibland känns det som alla dörrar är låsta att jag inte kommer längre. Men...plötsligt eller smygande

finns en dörr på glänt för att sedan leda in i en korridor med mängder av dörrar.

En del låsta men med nycklen i fickan.En del öppna på vid gavel. Ibland gäller det att våga ta steget

och kika in , vilket inte alltid är så lätt.

En helt annan nyckel historia är om en nyckel som jag fick till vårt hus när jag var 5-år. Min storebror

och jag fick varsin färgad nyckel till huset. Så här 39 år senare tänker jag att det fanns nog inte så många

färger att välja på hehe eftersom min blev orange.

Mina föräldrar bodde kvar i huset och jag hade kvar min nyckel. För 3,5 år sedan blev Pappa hastigt sjuk

och gick bort.(det ventilerar jag kanske en annan dag men inte just nu). I alla fall så blev det för mycket jobb

för Mamma med 2 hus(ett sommarhus) så hon sålde huset till mig och min familj. För snart 1 år sedan flyttade

vi hit och poängen som jag skulle komma till: Jag har min nyckel kvar och använder den till vårt hus.

När jag tänker på det känns det smått otroligt hehe men härligt!

Tålamod...jag tycker jag har haft otroligt med tålamod hela denna bäckenresan. Men sedan upptäckten i December

2013 att Bengt Sturesson på Ängelholms sjukhus stelopererade bäckenleder har mitt tålamod sjunkit.

Vetskapen om att det finns en chans till förbättring av min gång ,stå och sitt förmåga har gjort mig rastlös.

Jag vill framåt och det fort hehe(men jag har mitt förstånd kvar vissa stunder som tar ner mig på jorden igen).

Men resan är påbörjad och jag ska fortsätta jobba med mitt tålamod så det kan finnas kvar samtidigt som jag jobbar mig framåt.

Nu har det gått dryga två veckor sedan min första operation. Provade för första gången efter op att köra bil.

Det gick bra och jag fick en liten stund av att känna mig "normal". Körde bil till distriktsköterska och fick

taget stygnen. Hela 9 stycken var det och allt såg fint ut. Skönt! Jag var lite nyfiken hur det egentligen såg

ut där under det fina tjocka vattentäta omslaget. Otroligt fint måste jag säga, inte vad jag hade tänkt

iallafall hehe. Nu tejpades såret och lades om igen. Ska dit om en vecka och göra om det.

Dagarna här hemma går ungefär i samma mönster hela tiden. Mannen kör tidigt till jobbet så jag går upp

med ungdomarna och ser till att de kommer iväg. Fast nu har det varit mycket sjukdomar så de flesta dagar har jag inte varit själv hemma. Mannen jobbar sent 2 dagar iveckan och då kommer snälla Mammma och hjälper till.

Smärtan är fortfarande jobbig och jag undrar hur det ska gå när mina långvärkande morfin är slut.

Träning som jag gör nu är en snäll mag övning i sängen och även en snäll bäcken stabilisering även den i sängen.

Har även lagt till en övning från atrosskolan för höft som ger cirkulation till benet. Den känns skön att göra.

Sen är det gångträning på kryckor och det får ske när jag ändå behöver upp från soffan.

Längtar till jag kan börja träna mer..men jag måste försöka hålla lugnet och ta det lååångsamt steg för

steg. Risken är att man vill för mycket för fort.

En hemsida där man kan se hur bl.a hur ingreppet går till finns här:

si-bone.com

Mycket tid tillbringas i soffan med dator och böcker.

Ett framsteg i kroppen som jag redan märker av är min förmåga att ligga på rygg. För 2 år sedan var ryggläge omöjligt, men efter smärtrehab och mycket avslappningsträning kunde jag innan operationen klara 30min i

ryggläge. Jag ligger ungefär på samma idag men jag har inte lika ont när jag haft min avslappning på rygg.

Nu kör jag 30 min på rygg sedan 30min på mage(som är mitt absoluta favoritläge).

Kan även i soffan som jag ligger på sidan i vända mig över lite då och då på rygg. Toppen!

Kan tyckas som bagatell för det flesta men för mig är det framgång och framgång ska det bli mycket av.

Det känner jag på mig!

Ja så börjar även jag att försöka mig på att blogga.

Bloggnamnet "SI-ledenSteloperation" är vad jag just nu genomgår men bloggen kommer främst att vara en ventil

för mina tankar och funderingar i vägen framåt.

När jag nu börjar skriva kommer massor av tankar..allt vill komma fram...allt vill berättas.

Det var en gång en flicka som gillade sport och friluftsliv. Spelat måånga sporter med boll i:

Fotboll, handboll, volleyboll, innebandy, basket(haha kort karriär eftersom jag inte ens är 160cm lång), tennis, badminton.

Nu är det nästan bara fotboll som gäller men nu liggandes i soffan följandes Premier leauge och Allsvenskan.

Tillbaka till steloperationen av bäckenleder.

Min resa till operation har varit lååång. Kan ju börja berätta att jag är 44år har Man och 2 pojkar på 17 och 13 år.

Min foglossning kom i graviditetsvecka 20. Den kom som ett pistolskott när jag var ute och promenerade med bästa vännen Schäfern Inka. Det tog totalt stop och smärtan var hemsk. Visste inte då att det var foglossning trodde nog att det var missfall. Jag kröp gråtandes hem och ringde efter min man som körde mig till sjukhuset. Låg inlagd 3 dagar innan man konstaterade att det var foglossning.

Bälte ,ståstol och rullstol blev min vardag. Min förflyttning på en dag var sängen-toaletten-soffan-köket-sängen.

Allt det där känns gammalt att rota i ...så här ser det ut nu:

Min första steloperation gjorde jag för snart 2veckor sedan.

Fortsättning följer.....