Har nu varit i tråkläge som jag kallar det en tid och därför blir det inte så mycket blogg.

Men idag fick jag inspiration av min nyfunna bäckenvän E. Så jag tvingade mig att gå ut i trädgården och fotografera

våra underbara rosor. Och tvingade mig att börja skriva lite här. Jag ska försöka hålla mig lite aktiv fast jag bara vill lägga mig och titta på film.

Vi har en underbar sommardag idag och jag ligger ute i trädgårdssoffan under parasollen.

Huset är tomt just nu och jag njuter av tystnaden. För mycket ljud har jag svårt för och jag är glad att båda barnen

använder hörlurar när de lyssnar på musik. När jag har mina pigga stunder så har jag splitt-vision. Kan ha många bollar i luften och snabbt ska det gå. Men när jag har riktigt ont och är trött då klarar jag bara av ett intryck åt gången.

Sitter jag vid datorn och läser och någon börjar prata, blir det ofta att jag får be personen börja om igen. Jag uppfattar inte vad de sa. Frustrerande för både mig och de som pratar med mig. Men eftersom jag öppnat upp känslomässigt de senaste åren så går även det bättre. När jag är pigg förklarar jag hur det är och hoppas på förståelse nästa gång.

Det fungerar ibland, ibland inte. Ibland när familjemedlemmarna också är trötta och slutkörda då kan det bli tungt.

Det gäller att försöka se det lite från ovan. Ha lite avstånd till sina känslor..men det är inte alltid lätt, men vet man om att det funkar ibland fortsätter man jobba och till sist blir det en naturlig del av en.

Nu blir det serie! Homeland.