Nu är jag tillbaks!

Det har varit en tuff tid med mycket smärta och många steg tillbaks.

Men när det nu vände har det hoppat lite steg framåt.

Trodde jag var stabilt positiv trots mitt bergänsade liv men detta blev lite mycket.

Jag tvivlade tom på om denna operation verkligen kunde hjälpa mig. Jag som inte ens tvekat en sekund sen jag fick höra talas om den.

Men nu är jag tillbaka i mitt positiva jag. Det jag är besviken på är att jag inte kunnat skriva här. Jag önskar jag kunde skriva när jag mådde riktigt dåligt för det är ju då man behöver sina goda råd, men det är då det är svårast att följa dem.

Tittar jag tillbaka och försöker se helheten och låtsas att jag är någon annan så har jag väldigt mycket förståelse att det blev så här. Varför är man så hård mot sig själv?

Tror ändå min envishet är en fördel i min rehabilitering. Jag ska orka , jag ska bli bättre.

Mina framsteg har kommit smygande och det som märks mest är min förmåga att göra övningar.

Tex stabiliseringsövningen plankan som jag försökt mig på i många år med jämna mellanrum. Har inte klarat den alls. För 3 dagar sedan provade jag. Jag klarade det och har gjort den i 3 dagar nu. Jag fick tårar i ögonen när jag gjort det första gången, överlycklig hoppade jag fram på kryckorna till Mannen och berättade vad jag klarat.

Hehe hela familjen jublade.

Jag förstår det knappt själv..helt plötsligt fungerar kroppen som den ska. Underbart!

Sittandet har också blivit bättre, ingen revolution men jag klarar fler och fler minuter och ryggen som annars protesterade vilt säger inget alls.

Fotbolls -Vm är min räddning just nu som fyller mig med glädje. Jag älskar fotboll och både allsvenskan och Premier leauge har uppehåll nu så Vm kom precis lägligt i min rehabilitering. Soffan tillbringar jag fortfarande största delen av dagen i och vad passar då bättre än att titta på fotboll hehe.

Började dagen med en promenad med kryckor. Utomhus! Hehe ingen lång promenad men runt våra grannars hus.

Det kändes härligt att komma ut. Ska försöka göra små promenade såhär regelbundet så jag kan öva upp mig.

Har även haft morgongymnastik i sängen innan jag steg upp för att få igång blodcirkulationen. Opererade sidan är som en stel klump på morgonen och det känns nödvändigt att röra sig så mycket det går.

Har Mamma till hjälp igår och även nu på förmiddagen, då kan jag helt fokusera på min rehabilitering. Kommer något oväntat jobb upp med barnen så har jag backup hehe. Annars vågar man inte köra på för fullt med träning, plötsligt kommer något man måste och sen blir man kass.

I eftermiddag blir det test av vad jag klarar, Mannen och jag ska på smärtutbildning. Det är minsta sonen som går på smärtenheten för barn och ungdomar på sjukhuset. Så det blir lite gående, lite trappor och sittande.

Sonen har haft värk i snart 4 år. Han har genomgått oändliga undersökningar och prover. Det enda man hittat är borrelia och det har han behandlats för 3ggr. Värken och trötthet har han fortfarande kvar och han har haft 50%

frånvaro i 4:e, 5:e och 6:e klass. Har varit många möte och bekymmer, men tack vare att han har lätt för sig i skolan så har han sluppit gå om någon klass, men nu satt det hårt inne att han skulle få börja 7:an.

Tur att smärtenheten nu är inkopplad så de har ordnat reducerat schema som nu fungerat bra.

Jag tänker på de familjer där inte någon annan i familjen har värkproblematik. Det är inte lätt att förstå.

Sonen och jag har ett speciellt förhållande där vi förstår varandra.

Vi hoppas på en läkande sommar.

Har nu varit i tråkläge som jag kallar det en tid och därför blir det inte så mycket blogg.

Men idag fick jag inspiration av min nyfunna bäckenvän E. Så jag tvingade mig att gå ut i trädgården och fotografera

våra underbara rosor. Och tvingade mig att börja skriva lite här. Jag ska försöka hålla mig lite aktiv fast jag bara vill lägga mig och titta på film.

Vi har en underbar sommardag idag och jag ligger ute i trädgårdssoffan under parasollen.

Huset är tomt just nu och jag njuter av tystnaden. För mycket ljud har jag svårt för och jag är glad att båda barnen

använder hörlurar när de lyssnar på musik. När jag har mina pigga stunder så har jag splitt-vision. Kan ha många bollar i luften och snabbt ska det gå. Men när jag har riktigt ont och är trött då klarar jag bara av ett intryck åt gången.

Sitter jag vid datorn och läser och någon börjar prata, blir det ofta att jag får be personen börja om igen. Jag uppfattar inte vad de sa. Frustrerande för både mig och de som pratar med mig. Men eftersom jag öppnat upp känslomässigt de senaste åren så går även det bättre. När jag är pigg förklarar jag hur det är och hoppas på förståelse nästa gång.

Det fungerar ibland, ibland inte. Ibland när familjemedlemmarna också är trötta och slutkörda då kan det bli tungt.

Det gäller att försöka se det lite från ovan. Ha lite avstånd till sina känslor..men det är inte alltid lätt, men vet man om att det funkar ibland fortsätter man jobba och till sist blir det en naturlig del av en.

Nu blir det serie! Homeland.